var Zerlinas klänning då som nu att knäppa upp vid sidan. Tänk, hvad vi raskt utvecklat oss i ”oblyghet”. Nu för tiden kan ett fruntimmer helt ogeneradt på scenen kläda af sig i bara-bara — och det är högst få, som stöta sig på det, och hvad ”Fra Diavolo” beträffar, ges den ju i våra dagar som ”ungdomsföreställning”. Det påminner lifligt om hvad furstinnan Metternich i sina Minnen säger om ”La belle Hélène”, hvilken pjäs, då den var ny, till och med i Paris ansågs rätt anstötlig och omöjlig att skådas af bättre damer: ”Min tro är, att skulle Sköna Helena nu ges som en matinéföreställning för skolflickor, skulle inte en människa hänga upp sig på det”.
Inför fullsatt salong med drottningen och kronprinsparet i kungliga logen gafs 2 juni första föreställningen af Schillers borgerliga sorgespel ”Kabal och kärlek”. Nära femtio år förut hade det på våren 1784 haft sin premiär i Mannheim, där det uppväckte en formlig entusiasm, och det unga Tyskland hyllade Schiller såsom sin främste representant. Efter andra aktens slut reste sig hela publiken och hälsade med stormande applåder diktaren, som helt öfverraskad reste sig upp i sin loge och bugande tackade för hyllningen. Liksom Lessings ”Emilia Galotti”, ehuru förlagd till Italien, skildrar dåtidens tyska seder och förhållanden, sammanhänger äfven Schillers ”Kabal och kärlek” på det närmaste med sin tid och ger en effektfull återspegling af dess tankar och idéer. Endast namnen, icke förhållandena äro diktade, om de än blifvit målade i skarpa färger, och såväl lady Milford som presidenten och
