88
som alltid i det borgerliga skådespelet, men säges dock hafva förefallit något trött och tycktes liksom hvila sig mellan kraftscenerna. Collbergs skurkaktige Wurm var bra, ehuru han spelade för mycket med publiken. Sevelin lär hafva saknat den elegans, som en hofmarskalk måste hafva. Han var ganska rolig, i synnerhet i pistolscenen med Ferdinand, men han var mera en Jocrisse än en maréchal de la cour. Malla Montgomery, som såg sorgespelet samma år, skrifver i sin dagbok: ”Jag tror mig aldrig hafva sett någon bättre gifven pjäs. Miller — Lars Hjortsberg, presidenten — Almlöf, Ferdinand — Torsslow, alla oöfverträffliga! Lady Milford — fru Torsslow, Luise — fru Erikson! Vi voro alldeles genomskakade alla af denna tragedi.” Rydqvist ansåg den däremot för ”ett gift, bemängdt med poesiens hela sötma”. ”Kabal och kärlek” är just icke någon lämplig pjäs för juni månad, icke ens år 1833, och den gafs heller icke mer än två gånger före hösten.
Med spelårets utgång lämnade Karolina Åbergsson för alltid den scen, hvars prydnad hon så länge varit, och hade sin afskedsrecett 10 juni inför en fulltalig publik med drottning Desideria och pronprinsparet i spetsen. — Fru Åbergsson var född Kuhlman 15 november 1778, intogs vid tretton års ålder i teaterns sångskola och två år därefter i den då nyinrättade elevskolan, där hon handleddes af den utmärkta franska skådespelerskan Anne Marie Desguillons. 1800 erhöll hon aktriskontrakt och blef året förut gift med balettmästaren Louis Deland, hvilket äktenskap dock upplöstes redan 1802, hvarefter hon kallade sig fru Kuhlman till 1815, då hon
