Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
121

eller Spelsjukan", senast gifven i november 1824, med Almlöf och Charlotte Erikson i de bägge makarnas roller och Dahlqvist som den falske vännen; samt af "De begge arrestanterne", där Charlotte Ficker med lif och känsla utförde Klaras roll. — Närmaste nyhet blef prinsessan Amalias af Sachsen fyraaktskomedi "Afsked och återseende" som i öfversättning af Fredrik af Wannqvist gafs 28 september. "Huset var godt", säger Allehanda, "åtminstone jämförelsevis med den förfärliga tomhet, som, med få undantag, under innevarande termin yppats". Publiken tycktes emellertid ej varit lika förtjust i detta som i författarinnans föregående arbete. Den trettisexåriga änkegrefvinnan (Charlotte Erikson) har två pupiller, den tjuguårige baronen (Stjernström) och den sextonåriga Ida (Ficker). För deras giftermål arbeta Idas onkel (Svensson), Idas gamla tjänarinna (fru Bock) och Ida själf. Emellertid brinner baronen af kärlek till grefvinnan. Förnuftet besegrar dock den kvinnliga fåfängan hos henne, men alldenstund ett direkt afslag skulle ha den fördärfbringande verkan, att han kastade sig i nöjenas hvirfvel för att döfva sin förtviflan, lofvar hon honom sin hand, då han skapat sig en framtid, för hvilken han har de mest lysande utsikter. Detta hennes löfte åtföljes af en förseglad skrifvelse, som han ej får öppna förr än på deras förlofningsdag. Ida skickas till en pension i staden, och därmed slutar andra akten. Två år förflyta. Idas uppfostran är fulländad och baronen har nyss återkommit som legationssekreterare. Bägge ha glömt sin forna passion. Hans bref till grefvinnan ha blifvit allt ljummare, och då han nu återser Ida,