hon öfvertygad, att sångens vänner skulle komma att sakna henne, men hon var ej beredd på en sådan hyllning, en sådan opinionsyttring. Susanna hade ju alltid varit hennes triumf, men aldrig hade man lyssnat till denna ljufva och intagande röst med så stor förtjusning som denna afton. Hvarje hennes scen, hvarje sångnummer följdes af de lifligaste bifallsyttringar, och den sköna arian i F-dur "Ändtligt nalkas den stunden" begärdes da capo med både händer och fötter. Efter sista ridåfallet framropades hon och visade sig beledsagad af Sällström. En storm af bravorop mötte henne, som helt naturligt befann sig i ett mycket upprördt själstillstånd. En lagerkrans inkastades på scenen med därvid fästa verser, hvilka af Sällström upplästes:
"Susanna-Henriette, så ofta har Din sång
med tjusning fängslat här hvart hjärta, hvarje sinne,
att vi ej öfverge det hopp att än en gång
få Dig här återse, så kär uti vårt minne.
Du allas älskling är; Din änglalika röst
har genom silfverklangs behag utan exempel
blott milda känslor väckt i Dina vänners bröst;
var då välkommen än i våra sångmörs tempel,
där Du en prydnad är och vi nu sakna Dig.
Kom, svenska Philomèle, för länge har Din stämma
för scenen varit tyst, till ny triumf nu stig;
i höjden af Din flykt låt inga hinder hämma
den fart Du taga bör, hvar känsla är Dig blid;
Du liflig tacksamhet kan vänta af Publiken
som i Dig alltid ser en tjusande Armide,
en ren och ädel tolk af himmelska musiken."
Förnyade bravorop följde, men känslorna voro nu förbytta från ett farväl till ett välkommen åter!
