134
begär att bereda henne små förödmjukelser och förtretligheter och roa sig åt hennes förlägenhet. Men de lämnade henne fullständigt öfvervunna och förtjusta af hennes behagliga sätt att skicka sig och hennes spirituella konversation. Deras dörrar förblefvo dock till Brinkmans stora grämelse alltjämt obevekligt stängda för henne. För dem var och förblef hon ingenting annat än "Sveriges märkvärdigaste hetär".
Karl XV:s kabinettskammarherre, sedermera öfverintendenten Fritz von Dardel har i sin ungdom i några få rader förträffligt tecknat hennes bild. "Denna skådespelerska", skrifver han i sin dagbok 1842, "var kanske ännu mer berömd för sin skönhet och sina behag än för sin talang. Hon var mycket lång och smärt, hade en hy af ros och lilja, små fina drag och vackert blondt hår, därtill var hon glad och älskvärd. Ej underligt därför, att hon bedårade kronprins Oskar. Deras förbindelse hade redan varat flera år, hvilket dock ej hindrat den känsloömma Emilie att då och då gifva vika för någon hastigt öfvergående nyck. — — Följande år återsåg jag i Rom denna älskvärda och fängslande kvinna, som, hvar hon än fått sin plats i lifvet, skulle ha lyst genom de utomordentliga egenskaper, hvarmed hon blifvit begåfvad."
Till förmån för Almlöf gafs 30 oktober för första gången ”Gustaf Adolph i München eller Grafbruden”, historiskt skådespel på vers i fem akter med prolog af Johann Friedrich Bahrdt († 1847) i öfversättning af V. Djurström. Det var ursprungligen
