144
Hernani, don Carlos och doña Sol, och de tre ungdomarna bestodo jämförelsen med sina utmärkta föregångare med all heder. Aftonbladet skrifver: "Fru Hjortsbergs älskvärda naturanlag hafva ännu aldrig visat sig i en så fördelaktig dager som i detta fängslande stycke. Det är väl kanske icke hela denna söderländska glöd och styrka, som man endast kan träffa i en stor och yppig växt, svarta ögon och mörka lockar, men det är likväl en värma, en sanning, en innerlighet, en finhet, ett spel i hvarje ansiktsmuskel vid den hänförda kärlekens entusiasm och den lyckliga brudens idylliska fantasier, likasom en energi i scenerna af älskarinnans mod eller förtviflan, som väcker förvåning och beundran, och hvarigenom fru Hjortsberg i alla afseenden visat sin kallelse till en sann konstnär. Hr Stjernström fyller väl icke hr Torsslows plats, men förtjänar likväl allt loford; hans spel och gester voro sanna, naturliga och utgingo ur själen, och han har ännu endast att öfvervinna den vekhet i rösten, som i första och andra akten ger honom en nästan nog sentimental och larmoyant karaktär, hvilken ej rätt anstår röfvaren. Hr Dahlqvist med sin vackra figur och sköna organ äger nästan öfverallt ett bestämdt företräde framför hr Collberg, blott i fjärde aktens monolog tro vi, att ett noggrannare studium af textens innehåll skulle föranleda honom att något förändra deklamationen i vissa partier, som tycktes oss utmärka för litet hållning och för mycken växling af passioner. Hr Almlöf hade i denna pjäs nu som förr en af sina triumfer, och man kan svårligen hafva en sannare njutning af den dramatiska konsten än hans spel i tredje och
