Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/168

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

162

har fått besök af sin kusin Charles, som kvällen förut anländt till hennes pappas egendom, och har åt honom lagat i ordning en frukost, helt lukullisk mot den, som vanligen bestås hos hennes girige fader. Hennes tillbedjare, den beskedlige Isidor, har därför fått hjälpa henne att hacka sönder socker och springa till staden efter bakverk. Eugenie blef smått betagen i sin kusin, genast hon fick se honom. Hans far är nära att göra bankrutt med en skuld af 400,000 frcs och har beslutit att icke öfverlefva sin vanära. Han sänder därför sonen till sin svåger med ett bref, hvari han ber honom taga vård om denne. Detta bref får Eugenie se och besvär sin far att rädda honom, men denne girigbuk bara skrattar åt henne. Händelsevis får hon veta, att hennes mödernearf är just 400,000 frcs, och att hon blir myndig om några dagar. Om hon skulle gå dessa dagar i förväg? Hon vet, hvar nyckeln till faderns skattkammare sitter — om det är en synd eller icke har hon ej tid att öfverväga. Hon vågar steget. I nästa ögonblick reser hennes trogne Isidor till Paris med skatten, och hon andas lättare. Emellertid får Charles reda på innehållet af faderns bref. Den arme ynglingen är af en vek natur. Han dånar, han rasar och hoppar slutligen ut genom fönstret, kastar sig upp på en häst, som står sadlad på gården, och ilar till Paris. Samtidigt upptäcker Grandet, att han är bestulen, och dånar i sin tur. Han sätter hela grannskapet i rörelse för att förfölja Charles, ty ingen annan än han har begått stölden. Nu omtalar Eugenie för sin far, att det är hon, som är den brottsliga. Han vredgas i början, men kan icke länge vara ond på henne, och innan man vet ordet af, är pappa