164
han kär i grefvedottern Camilla. Hennes omätligt rike fader har förlofvat henne med en grefve de Monza, som sedan befinnes vara Zampas broder. Zampa bemäktigar sig faderns person och infinner sig hos Camilla med ett bref från honom, hvari han ålägger henne att frälsa honom från döden genom att gifta sig med den, hvars fånge han är. Medan hon besinnar sig, fästes röfvarens uppmärksamhet vid en staty, som föreställer en viss Alice de Manfredi, hvilken blifvit förförd och öfvergifven af honom. Han hånar hennes bild och sätter den åt Camilla bestämda förlofningsringen på hennes finger. När han vill återtaga den, drar statyn tillbaka handen till de närvarandes fasa. Kort före vigselceremonien visar hon sig ånyo för Zampa, hotande och varnande, och då han om aftonen vill träda i brudsäng, framträder hon ur alkoven och griper hans hand, hvarefter bägge nedsjunka i jorden omgifna af eldslågor under åska och blixt. Scenen förvandlas till en sjöstrand, där Alices staty står på sin piedestal, omgifven af bondfolk på knä. Camilla och Alfonso möta hennes far, som landstiger från en båt, och ridån faller efter en kör. — Uvertyren innehåller flera intagande melodier, liksom första aktens introduktion är mycket täck, och den följande trion och kvartetten vid Zampas inträde vacker och målande. Präktig är andra aktens duett mellan Camilla och Alfonso äfvensom finalen; förtjusande barkarollen i tredje aktens början, och Zampas och Camillas duett hör till operans bästa nummer och är högeligen dramatisk. Emellertid fordras utmärkta röster för denna musik, men Sällströms hade då blifvit för klen att återgifva en vild sjöröfvares
