168
styrka och understundom en ljufhet, som elektriserade åhöraren, och som lät salongen vid flera tillfällen genljuda af lifliga acklamationer. Hennes mellantoner behöfva ännu klarna; de röja ibland någon heshet, som ej är behaglig. Lika mycket som af hennes sång, intogs man af hennes spel, den lefvande mimiken, de harmoniska rörelserna, den verv och känsla, som röjde sig hos henne. Uti det härliga recitativet och arian 'Hur lugnt mitt lif förflutit', där man förut varit van att höra endast ett kallt föredraget konsertstycke, visste m:ll Lind att inlägga ett dramatiskt intresse, en till själen gående melankoli, upplösande sig i den religiösa tacksamhetens fromma glädje, som, vi äro säkra därpå, pressade tårar ur månget öga, och som i synnerhet under senare hälften af stycket lämnade åtminstone för referenten intet öfrigt att önska. Också blef m:ll Lind efter skådespelets slut framropad och mottog, ledd af herr Fr. Kinmanson, med en älskvärd blygsamhet de omisskännligaste tecken af publikens tillfredsställelse. — Herr Robach som Max bör ej heller glömmas. Det är synd om denne unge man, att han så sällan får framträda, och att han tyckes så sent utveckla sig. Han sjunger rent, och när tonerna i hans röst mera skilja sig åt, d. v. s. blifva hvar för sig klarare, bestämdare och erhålla mer styrka, torde han bli en god sångare. Redan nu var han en ganska oklanderlig Max, om än ej jämförlig med herr Sällström i yngre dagar. Han härmar herr Sällström i allt, röstens uttryck, tal och åtbörder. Det utfaller icke till hans fördel. — Om fru Gelhaar vore lika mycket skådespelerska som sångerska, så skulle man måhända icke så betydligt sakna m:ll Widerberg
