affären, ty det var mycket litet folk i salongen den aftonen. Det är nog som V. Dahlqvist säger i "Scenens egen årsrevy" december 1924:
"Publiken vill helst njuta
af en, som har fått — sluta."
Måhända direktionen hade bort visa henne den artigheten att låta henne få sjunga i ett af hennes älsklingspartier i stället för i denna något trögsmälta opera. Hon mottogs emellertid med lifliga handklappningar. Två dagar därefter fick hon sjunga Anna i "Friskytten". — Den 17 mars erhöll hofkamreraren Lindström med anledning af mångårig och berömvärd tjänstgöring vid Kungliga teatern en extra recett, som gafs för alldeles fullt hus. "Cendrillon" stod på affischen, och man kunde icke undgå att erinra sig den tid, då han sjöng prinsen och Elise Frösslind var den oförgätliga askungen, samt systrarna Wässelius och Casagli utförde Tisbe och Clorinda. Man hade förståndigt nog nu tagit bort den stora duetten i första akten samt Tisbes aria i den tredje. I andra akten dansade Emilie Högquist dagen till ära ett pas de deux med Selinder och applåderades lifligt för att hon på detta sätt velat illustrera en gammal kamrats benefice. Sedan hofkapellet spelat uvertyren till "Iphigenie i Auliden", utfördes uvertyren och andra akten af "Den stumma", där Lindström visade sig i sång och hållning hafva öfvervunnit sin långvariga sjukdom. Han mottogs med applåd och inropades efter spektaklet.
"Don Carlos" uppfördes för första gången 26 mars på Emilie Högquists recett. I sina Briefe über Don
