Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/181

175

åstadkomma har jag sett en oförgätlig afton omkring 1890 på Koenigl. Schauspiele under dess glansperiod, då Grube spelade Filip II, Anna von Hochenburger Elisabeth, Matkowsky don Carlos, Rosa Poppe Eboli och Ludwig markis Posa, samt förstklassiga skådespelare i äfven de obetydligaste roller. — Hos oss var man alldeles obesvärad i ty fall, och all verkan, all originalitet gick också totalt förlorad. Almlöf hade alldeles missuppfattat Filip. I stället för dennes själfbehärskning, inbundenhet och köld, afmätta rörelser och tonlösa, torra organ hade Almlöf en rask, ungdomlig gång och lät rösten klinga ut högljudd och kraftfull. Så som han spelade rollen, var han hvarken Schillers eller historiens Filip. "Man kan svärja dyrt på", säger Orvar Odd, "att det icke är någon annan än vår hederlige vän hr Almlöf, som gömmer sig under det gråa håret och de målade skrynkorna. Hr Torsslow spelade också Filip ute på Djurgården, men det var en Filip det, på min ära, och icke hr Torsslow." Hans kostymer voro dessutom alldeles för granna. Filip skall vara helt och hållet svartklädd. På samma sätt var Stjernström som Carlos för sprättaktigt utstyrd, där han "fladdrade fram liksom till balett, insvept i sin korta och koketta hvita sammetsmantel". Han var också för ung, "en liten Cherubin med hälsans och glädjens rosor på sina kinder". En annan kostym och en annan maskering kunde ha hjälpt upp det hela, ty han spelade med känsla, eld och liflighet och hade mer än ett lyckligt ögonblick, för hvilket publiken höll honom räkning. Högquist blef en fullkomligt färglös Elisabeth, trots hennes glänsande kostymer. Som Eboli