176
var Charlotte Ficker ganska lyckad. Priset för aftonen tillföll ovillkorligen Dahlqvist som markis Posa. Han hade tagit ett jättesteg framåt, och den stora scenen med Filip utförde han med mycken sanning, då han numera förmådde ganska väl behärska sin vackra organ; ja, man ansåg, att han snart skulle blifva den förste vid teatern. Wennbom som den kalle, beräknande Alba hade man klädt ut som en Samiel i röd kappa och dito underkläder, i hvilka han rörde sig med en ynglings lättfotade vigör. Svensson med sitt dundrande målföre hade fått på sin lott den baksluge, lyssnande biktfadern Domingo, och ytterligare en viktig roll var förfuskad. Habicht som storinkvisitorn i hvit kolt och ett yfvigt skägg blef icke olik de där julbockarna med förgyllda horn, som man ser instoppade i en bomullstott på julmarknadsborden, efter hvad Aftonbladet förkunnar oss. — Vår publik, för hvilken pjäsen icke såsom för den tyska kunde hafva något nationellt värde, må ursäktas, om dess intresse i synnerhet med ett sådant utförande under kvällens lopp efterhand slappades. Trots den lysande kostymuppsättningen kunde stycket ej givas mer än sex gånger. Först 1862 försökte man att å d. v. Mindre teatern, i en ny af Herman Bjursten verkställd öfversättning efter den på Schauspielhaus begagnade bearbetningen, åter framföra skådespelet. Det gick då åtta gånger. Efter ytterligare tjugu år förnyades försöket på d. v. Nya teatern, men representationernas antal blef då under ett helt år endast sex.
Den godhjärtade Emilie Högquist lät af sin recett åt de fattiga utdela 100 rdr bko till hvardera af
