186
beslut var hans förargelse öfver den behandling direktionen låtit hans hustru vederfaras, då hon afskedades utan pension, och för att icke själf blottställas för samma öde, begärde han som villkor för reengagemang att erhålla försäkran om pension, ifall han skulle bli skild från Kungliga teatern. Genom de interimspensioner, som förunnats fruarna Erikson och Frösslind, hade direktionen gifvit ett prejudikat, hvilket hos andra lika meriterade artister väckte en önskan och till och med anspråk på att också erhålla någon säkerhet för framtiden. Äfven om direktionen icke kunnat lämna honom en dylik försäkran, borde den dock försökt att på något annat sätt godtgöra sin orättvisa mot fru Sevelin och sålunda förmått honom att stanna kvar vid inrättningen. Äfven han återvände dock efter några år.
Westerstrand själf, hvilken var alldeles utledsen vid teatern, önskade lämna sin chefsbefattning och inlämnade i maj sin afskedsansökan. Den beviljades dock endast i så måtto, att han erhöll tjänstledighet, men skulle tills vidare pro forma kvarstå som förste direktör. Det var just inga vänliga ord, som ägnades den afgående chefen och hans efterträdare. Allehanda yttrar, "att man ej behöfver befara att få någon, som är mindre passande till platsen än herr Westerstrand, men olyckligtvis finnes en af de dristigaste aspiranterna, som utan att äga ens det mått af litterär bildning och estetiskt omdöme som herr Westerstrand, tillika saknar den bonhommie och rättframhet herr Westerstrand ådagalagt, och i stället är en man, som genom sin kända åsikt af teaterpersonalen, i synnerhet den kvinnligas bestämmelse
