inom samhällslifvet, sitt intrigsinne och sina exempel, torde, därest han emot den allmänna rösten både inom och utom teatern skulle lyckas uppstiga till ifrågavarande chefsplats, snart nog störta det lilla anseende, som svenska Kungliga teatern ännu äger kvar, och hvilket utan tvifvel under en bildad och klok styresman snart skulle höjas med de flera yngre verkliga talanger herr Westerstrand testamenterar åt sin efterträdares vård och utveckling."
Den unge redan europeiskt berömde norske violinisten Ole Bornemann Bull anlände 29 maj från Åbo till Stockholm, hvilket väckte alla musikälskares stora intresse, och man undrade storligen, om han icke snart skulle låta höra sig på någon konsert. Född i Bergen 5 februari 1810 i en bildad och ansedd familj, bestämdes han för den akademiska banan och sattes i stadens latinskola, men hans musikaliska begåfning var så stor, att han samtidigt fick lära sig spela fiol och förvånade sin omgifning genom att åttaårig utföra primopartiet i en stråkkvartett. Han fick en duktig lärare i svensken K. M. Lundholm och väckte en sådan uppmärksamhet som violinist i den norska hufvudstadens musikaliska kretsar, att han trots sin ungdom 1828 valdes till orkesteranförare vid Kristiania teater. Påföljande sommar reste han till Kassel för att höra Ludwig Spohr. Genom konserter i Trondhjem och Bergen fick han medel att resa till Paris augusti 1831, där han hörde Paganini, hvilket blef bestämmande för hans utveckling. Hans tillvaro där blef rik på både motgångar och
