Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/196

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

190

Hofkapellet utförde Beethovens A-dursymfoni, och m:ll Beata Juringius lät i tvenne nummer höra sin ljufva och täcka röst, som dock till följe af hennes långa opasslighet var mycket försvagad. — En andra konsert ägde rum 20 juni med Mozarts G-mollsymfoni utförd af hofkapellet. Jenny Lind sjöng romans ur "Robert" och cavatina ur "Trollflöjten", och Bull spelade bl. a. två af sina mest berömda kompositioner: Adagio religioso och Polacca guerriera. Vid dessa konserter hade betalats tredubbla pris. För att bereda en större allmänhet tillfälle att höra honom, nöjde han sig med dubbla pris vid den sista konserten 22 juni, då Fescas symfoni D-dur utfördes af hofkapellet, och m:ll Juringius sjöng en cavatina af Bellini och en romans af Malibran, som slog mycket an. Endast de öfre raderna voro utsålda, men publiken lika entusiasmerad för Ole Bulls fyra nummer.

I Dagligt Allehanda inflöt efter hans afresa tvenne långa, ytterst nedsablande, kritiska uppsatser, i hvilka han liksom på vissa håll i Tyskland med stor orätt behandlades nästan som en charlatan, under det han i regel öfverallt annars höjdes till skyarna. Ehrlich säger i sin "Berühmte Geiger der Vergangenheit und Gegenwart", (Leipzig 1893:) "Hans virtuositet väckte det största uppseende öfverallt, där han uppträdde, han ägde en högst glänsande teknik, hans flerstämmiga spel var enastående och hans ton vidunderligt skön." Då han vid sitt sista besök i Paris blef mindre varmt mottagen än förut, berodde det nog på att musiken slagit in på andra banor. Det virtuosa violinspelet hade råkat i misskredit, och fordringarna på en konstnär voro i stället ett själfullt