”om icke direktionen skulle kunna finna någon att använda i Telascos roll, som vore mindre vidrig än herr Pfeiffer”. Henriette Widerberg, så beundransvärd som Susanna i ”Figaros bröllop” och Anna i ”Friskytten”, tycktes icke ha något sinne för den stora operan, och att hennes fina öra började svika henne märktes 30 oktober, då hon flera gånger sjöng falskt, liksom hon, efter hvad Aftonbladet påstår, spelade som en kammarjungfru. På galaspektaklet var hon betydligt bättre, ehuru hon hade det missödet att alldeles komma af sig i tredje akten.
En engelskfödd dam, gift med en dansk värdshusvärd i Helsingör, fru Brengeri, med en liten späd, men ganska vacker röst, lyckades få anordna en konsert åt sig 10 november på Kungliga teatern. Ej artist ex professo, men elev af den store Siboni, var hon för Stockholmarna alldeles okänd, och konserten samlade därför ej någon fulltalig publik. De som gått dit utan några stora förhoppningar gingo emellertid ej alltför besvikna därifrån, och ehuru hon ej kunde räknas till sångens notabiliteter, uppmuntrades hon dock med applåder. Mest behagade hennes återgifvande af bönen ur Rossinis ”Othello”. Man fick dessutom höra fru Enboms sång. Randels fiol och Böhmes klarinett samt den gudomliga uvertyren till Glucks ”Alceste” rätt bra spelad, ehuru den dåvarande orkestern, trots flera utmärkta förmågor, knappast mera var mäktig hvarken hans djup och hans innerlighet eller hans tonmassor. — Dagen därpå stod för första gången på affischen ”Gifta
