”Skuldsedeln”, alldeles icke glada. Den var af det menlösaste slaget. Ej en hand rörde sig under hela kvällen, icke ens under förpjäsen ”Banditbruden”, som fordom väckte sådant jubel. Än värre gick det fjorton dagar därefter med ”Den gamle fältherren”, som teaterchefen själf öfversatt från tyskan, men som var högst ledsam och andefattig att se och höra. Man fick skåda dragoner — händelsen tilldrager sig i Spanien — som dansa, plundra källare och supa sig fulla och slutligen vilja bruka våld mot två värnlösa fruntimmer. Då kommer den gamle fältherren (Fr. Kinmanson), som under antaget namn slagit sig ned i trakten, ger sig tillkänna och bringar de vilda dragonerna att falla på knä och därpå sjunga en kör. Man kunde om hela det tumultuariska stycket, skrifver Rosén, säga med Tegnér: ”Jag såg väl striden och dess yra, men icke meningen däri.”
På Fredrik Kinmansons recett 7 december uppfördes efter tretton års hvila Glucks ståtliga opera ”Armide” i nya kostymer (se del IV sid. 96), och dock förmådde den ej samla fullt hus på de bättre platserna. Emellertid hälsades de härliga harmonierna af publikens bifall, recettagaren i sin gamla roll som Ubald framropades, och operan kunde ges sju gånger under spelåret. Andra gången hade publiken nästan fulltaligt infunnit sig, och blef Widerberg då inropad. Och hon förtjänade det, emedan hon både i musikaliskt och dramatiskt hänseende återgaf titelpartiet på ett alldeles utmärkt sätt. Sällan har hennes sång gjort sig så gällande i klarhet, styrka och afrundning. Lindström var väl icke allt hvad han fordom var som Renaud, hans brösttoner voro dels
