sätt att föra sig tilldrog sig mycken uppmärksamhet. Henriette Widerberg sjöng Clorindas parti under Matilda Fickers sjukdom och ägnade nu som förr mera intresse åt salongen än åt scenen. Annas parti, som hon också fick öfvertaga, utförde hon däremot förträffligt. Skada att Agatha-Enbom saknade all känsla, att Max-Lindströms förr så härliga stämma till följe af tidens åverkan förlorat de högre tonerna, och att Kasper-Fahlgren blifvit alltmer trög och säflig. Man önskade, att Lars Kinmanson skulle få försöka sig i rollen.
En pjäs, hvaraf direktionen väntat sig mycket, var den tjugutvårige studenten, akademiske pristagaren, och nyblifne kammarjunkaren Karl Kullbergs historiska femaktsskådespel på vers ”Svenskarne i Neapel”, som 20 januari för första gången gick öfver scenen. Det saknar visst icke förtjänster, hvarken i versens ledighet eller språkets bildrikedom och poesi, om också befogade anmärkningar kunna riktas mot såväl plan som karaktärsteckning. Men den mycket högersinnade författarens ungdomliga öfvermod och utmanande anspråksfullhet i företalet till stycket, liksom hans versifierade tillägnan till grefve Magnus Brahe, där han ställde hans namn ”högst bland svenska anor, som en valkyria öfver segerfanor”, retade de liberala tidningarna till en nedsablande kritik, fylld af så mycken bitterhet och personlighet, att man sällan därtill hos oss sett maken. Drottningen och kronprinsparet öfvervoro premiären, och stora logen var fylld af författarens vänner och bekanta inom hofvet, men trots det bifall stycket rönte under de första representationerna, måste det nedläggas