38
ett sådant, men det måste ha varit synnerligen ojämnt och i hög grad beroende af skådespelarnas begåfning och den aktning de sinsemellan hyste för sina medspelares konstnärliga värde. Nog gick det an, så länge traditionerna från den gustavianska tiden ännu lefde kvar, och de agerande voro vana vid hvarandras spelsätt sedan åratal tillbaka, men nu, när alla storheterna nästan på en gång försvunnit, och en mängd nyengagerade medelmåttor tillkommit, ovana både vid scenen och vid hvarandra, nu skulle den sammanhållande kraften med den ledande handen och det kunniga hufvudet uppenbarat sig, men det gjorde den icke, och därför föllo sådana svårspelta stycken som ”Emilia Galotti”, ”Fiesco” m. fl. och nu senast ”Svenskarne i Neapel” alldeles till jorden. Där verklig begåfning fanns, ledde arbetssättet dock till utveckling af i hög grad själfständiga konstnärer.
En repris af ”De okände” försöktes 25 januari, där Almlöf spelade Stålfelt, fru Håkansson Amalia, Wennbom Wärnhjelm, Svensson och fru Wennbom amiralen och hans maka. Till efterpjäs gafs för första gången ”Giftermålet på befallning eller Den preussiske granadören”, en kvick och rolig fransk enaktare. Fredrik Wilhelm af Preussen (Svensson) vårdade sig som bekant mycket om sitt vackra garde och gifte de ståtliga grenadjärerna med vackra och raska töser, ty han tänkte äfven på framtiden. Under det han inkognito vandrar omkring, möter han den fagra Lotta (Högquist) och lämnar henne en biljett till majoren (Hyckert), i det han erinrar sig, att grenadjär Fortzman ännu är ungkarl. Denne älskar emellertid Lotta och älskas af henne tillbaka. Lotta
