40
förtjusning var naturligt, och oaktadt hon ej spelade med i efterpjäsen, inkallades hon efter spektaklets slut, och man ropade till henne: Välkommen!
På Sevelins recett 15 februari uppfördes två nya pjäser: ”Diamanten”, dram i tre akter af Ducange, och ett svenskt original ”Hobergsgubben”, vådevill i två akter af L. A. Weser, hvartill musiken arrangerats af hofkapellisten Torssell. Den förra var en rafflande brottmålshistoria af det gråtmilda slaget. Då Skottland förenades med England, blef grefven af Walpole (Fr. Kinmanson) dömd till landsflykt, irrade omkring i södra Europa, där han blef änkling och längtade hem. Af sorgen alldeles oigenkännlig lefver han nu under namnet Paterson med sin dotter Sophia (Högquist) i Edinburg, där de lifnära sig genom hennes talang i målarkonsten. Det räcker icke, och de ha småningom måst afyttra sina juveler. Nu finnes endast en ring kvar, som varit moderns. Sophias skönhet har emellertid uppmärksammats af lord Oswald (Almlöf), som är alldeles förälskad i henne, men hon afvisar hans anbud med förakt, och hennes oskuld inger honom aktning. Lorden har i sin tjänst en äfventyrare, Blifild (Hyckert), hvilken bor i fjärde våningen af samma hus som Patersons. Denne försäkrar lorden, att Sophia skall vara hans inom tjugufyra timmar. Han har själf sett, hur hon sålt en diamantring till en juvelerare (L. Kinmanson). Dylika presenter falla icke ned till en från himlen. Blifild stjäl nu ringen från juveleraren och förflyttar den i Sophias färgschatull, som han låser igen och stoppar nyckeln i sin ficka. Juveleraren märker sin förlust, anmäler saken till
