52
Erinrom oss den präktiga, säregna uvertyren; Elviras aria och baletten i första akten; den härliga barkarollen, den elektricerande duon, fiskarkören och finalen i andra akten; tredje aktens lifliga torgscen och den af en innerlig och rörande känsla besjälade bönen; fjärde aktens förtjusande slummeraria, Elviras kavatina och finalen samt Pietros vackra barkaroll i sista akten. Också fick den en entusiastisk beundrare i själfve Richard Wagner, hvilken annars, som bekant, utvecklade den största kritiska skärpa vid bedömandet af sina medbröders arbeten inom operans område. Han skrifver: "Sin höjdpunkt nådde Frankrikes dramatiska musik med Aubers oöfverträffliga 'Den stumma från Portici', ett nationalverk sådant som hvarje nation på sin höjd har ett att uppvisa. Denna stormande dådkraft, detta haf af känslor och lidelser målade i de mest glödande färger, genomdraget af de mest egenartade melodier i blandning af mildhet och våld, behag och hjältemod — är icke detta allt det sannskyldiga inbegreppet af den franska nationens senaste historia? Kunde detta häpnadsväckande konstverk skapas af någon annan än en fransman? — Det finnes blott ett att säga — med detta verk hade den nyare franska skolan nått sin spets och eröfrade därigenom hegemonien öfver den civiliserade världen". Och i hans "Erinnerungen an Auber" förekommer följande uttalande: "Den utomordentliga nästan brännande värma, som Auber genom sin musik denna gång visste underhålla som i en glödande ström, förblef emellertid en egendomlighet för detta verk, hvilken han sedermera aldrig
