man och en trogen hustru, fick ett ökadt värde genom Emilie Högquists intagande spel. Almlöf var däremot mindre lyckad som mannen. Oaktadt hans anlag uteslutande tillhörde det tragiska skådespelet, användes han i likt och olikt. Än spelade han grenadjär, än träskomakare, än vandrande student, då han i stället bort undvika att uppträda i lustspelet. Stor i de stora rollerna, var han liten i de små. Det var nedslående för konstvännen att se den, som triumferat i "Sulla", draga sig hjälpligt fram som en fadd älskare, eller spela sådana på allt värde blottade roller som lorden i "Diamanten", eller se den, som skapat en förträfflig Wallenstein, behöfva misslyckas som Fiesco. — Oaktadt man i pjäsen talade om en samtida storhet, den ryske fältmarskalken Diebitsch med hedersnamnet Sabalkanski, uppträdde Almlöf i en kostym från 1750-talet, under det att Högquist var fullt modernt klädd. — Andra gången pjäsen gafs, betalade de försålda biljetterna icke dagkostnaderna, säkerligen på grund af sommarvärmen och recetten dagen därpå, ty aftonens föreställning inleddes med den alltid gärna hörda "Vattendragaren", där Matilda Ficker som Elina åter beträdde scenen efter att med möda räddats undan den sjukdom i bröst och lungor, hvaraf hon så länge lidit. Hon hälsades välkommen af den fåtaliga publiken med starka handklappningar.
Spelårets sista föreställning 16 juni var Elise Frösslinds recett inför fullsatt salong med endast femtio procents förhöjning af biljettprisen. På programmet stod "Marie eller Bröllopsfesten" , hvarefter hofkapellet spelade en ledsam ny uvertyr af J. Moscheles till
