60
Schillers "Jungfrun från Orléans", och till sist visades en tableau vivant "Den heliga Cecilia" efter Rafael, hvarunder afsjöngs en hymn, komponerad af hofkapellmästaren Berwald. — Då den lilla Elise Frösslind tjugufem år förut hyllades som Cendrillon, kunde hon knappast ha blifvit mer firad än hon blef nu. När hon sjöng sin första kuplett "Min julle lätt på vågen", darrade hennes röst, och när hon vid den andra möttes af en åska af applåder, kväfdes den af frambrytande tårar. Hon hämtade sig dock snart och sjöng sedan sitt parti förträffligt, om också rösten i de högre tonerna förlorat något af sitt omfång. Matilda Ficker, som ansetts för obotligt sjuk, och hvars lif flera gånger varit i fara, tycktes däremot ingenting sakna af det forna behaget i sin stämma och skördade högljudt bifall, ja! rentaf täflade med fru Frösslind om aftonens pris. På grund af Henriette Widerbergs inträffade sjukdom spelades titelrollen af mamsell Karolina Lindström, som på affischen hade fått detta sitt fäderneärfda tillnamn af någon anledning utbytt mot moderns. Hon var förfärligt rädd och saknade dramatisk hållning, men applåderades lifligt efter sin stora aria. Sällström var bättre än hvad han dåförtiden vanligen var, men hans förfallna utseende och dito röst skvallrade beklagligen om, att han snart skulle blifva oanvändbar för scenen. Vid minnet af forna dagar hördes han dock ännu med öfverseende och sågs med nöje. Det var med honom alldeles som med hans samtida tyske kollega Franz Jäger, som varit afgudad både i Wien och Berlin för sin bedårande tenor. Under några gästspel på andra platser ådrog han sig genom
