och hans andra uppträdande 13 september samlade icke halft hus. En utländsk konstnär, som däremot blef hos oss mycket omtyckt, var professor Pietro Vimercati, virtuos på lombardisk mandolin, hvilken under oktober och november flera gånger spelade mellan akterna på Kungliga teatern och äfven hade en egen konsert därstädes. Född 1779 blef han så berömd genom sin utomordentliga behandling af sitt instrument, att man i Italien kallade honom mandolinens Paganini. Han konserterade i hela Italien, i Wien, Berlin och Weimar och dog i Genua 1850. På sin konsert 16 oktober, där hans hustru medverkade, hade han nästan fullt hus, oaktadt han tog 50 % förhöjning af biljettprisen. Fru Vimercati, som dock ej var någon första rangens sångerska, sjöng en operaaria af Pacini och stor scen med kör ur Rossinis opera "Eduardo e Cristina", hvars hjälte är en svensk officer. Operans artister hade välvilligt åtagit sig att utföra den svåra kören, emedan våra korister icke kunde hinna inlära den på den korta tid, som stod dem till buds. — "Angelo Malipieri" återupptogs 12 september, denna gång med Almlöf i titelrollen, men då han ej vann den framgång han väntat, återlämnade han redan efter andra gången tyrannens roll åt Dahlqvist, som likaledes spelade den två gånger.
Teaterns första nyhet bestod af en liten enaktare af Scribe "För evigt! eller Medicin mot ett kärleksrus", 16 september oklanderligt spelad af fru Erikson, Charlotte Ficker, Fanny Westerdahl och Hyckert som den af modern från en flyktig passion botade sonen. Den gjorde ingen vidare lycka och gafs endast fyra gånger. Långt mera uppseende väckte en repris
