Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/78

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

72

andre, ja! man lär till och med ha skrikit på Wennbom, men han var nog blygsam att icke visa sig. Stycket gafs för flera fulla och goda hus. Tredje gången blef en svensk sjöman i engelsk tjänst arresterad på fjärde raden, emedan han i fyllan och villan ropade: "Vet du inte hut! Ska' du skälla ner min nådiga drottning!" Recetten inleddes med förevisande af tvenne tableaux vivants: "Den heliga Cecilia", känd från föregående spelår, där nu Fanny Westerdahl återgaf hufvudfiguren och Sophie Daguin Magdalena, samt "Gustaf II Adolfs frieri" efter Sandbergs tafla, där fru Erikson tog sig präktigt ut som markgrefvinnan och Pfeiffer var en porträttlik kung. Han behöfde lyckligtvis här hvarken tala eller röra sig. Maria Eleonora framställdes af Charlotte Ficker. — Vid reprisen af "Johanna af Montfaucon" 17 november kunde fru Erikson med mera framgång täfla med sin företräderska fru Torsslow, ehuru hon äfven här i kraftscenerna helt naturligt blef henne underlägsen, och den svåra slutscenen fick icke samma illusion som förr. Dahlqvist i den fruktansvärde Lasarras skepnad kunde ej tillkämpa sig väldet öfver sin organ och sina gester. Han var i sina roller antingen bra eller dålig. Något mellanstadium fanns icke. Hessler hade som Filip sin första stora roll och spelade med lif och känsla, ehuru den låg mera på ytan. Hos Stjernström, som på nyåret alternerade med honom, fanns den mera inombords. — Icke heller som grefvinnan Terzky var fru Erikson på sin plats, då "Wallensteins död" repriserades på nyåret. Det sades om henne, att "hon rappellerade en kokett från Ludvig XIV:s hof". Däremot var Högquist bra som Tekla,