86
för ett lif som en man bland män. Sina "röster" — ett slags sokratiskt daimonion — lyder hon blindt, vinner fanatiska anhängare, utvecklar militärt geni, gör underverk. Detta sista är öfvermänniskoartadt. Och här börjar förräderiet. Nid och hat växa sig starka mot detta undantag, som står utanför och öfver det allmänmänskliga. Den heliga katolska kyrkan kallar kätterskan inför sin domstol. Inkvisitionen fordrar återkallelse. Och Johanna, ensam, förtviflad, nedbruten af fängelset, återkallar. Kyrkan är mild och nådig: bålet ändras till lifstidsfängelse. Men då vaknar bondflickan från Lothringen. Bort vill hon, hem till sitt land, sina skogar, sin hembygds kyrkklockor — och med evigt fängelse vill kyrkan löna henne! Då hellre bålet! I ett nu är dokumentet sönderrrifvet — hon släpas ut till engelsmännen. — I epilogen, tjugufem år efter autodafén i Rouen, möter man ett dämpadt eko af Shaws satir. Vid Karl VII:s säng hålla skuggorna ett nattligt möte, Johanna och hennes stridskamrater — en herre från tjugonde århundradet kungör jungfruns upphöjelse till helgon. Med geniets klagan: Gud, hur länge skall det dröja, innan jorden blir värdig mottaga dina heliga! klingar stycket ut." — När allt kommer omkring är Schillers romantiska skildring mera i öfverensstämmelse med historiens fakta än Shaws realism.
En svår influensaepidemi rasade vid jultiden i Stockholm. Det började snöa i mellersta och södra Sverige redan under september och kölden var stark. Sjukligheten var nästan större än under koleraåret. Man talade om att 15,000 personer voro angripna, och dödligheten ökades med en fjärdedel öfver det
