Sida:Personne Svenska teatern 7.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

90

dotter till en af hans gamla stridskamrater, förlofvar han dem på fläcken bara för att riktigt förarga sin syster. Stycket, som. gafs i en god tolkning af den flitige pjäsöfversättaren F. N. Berg, gjorde furor genom Edvard Stjernströms ypperliga återgifvande af denne käcke och lustige gamin de Paris. Han förstod att lefva sig in i rollen, i hvilken han ingöt en sjudande kraft och värma, som formligen elektriserade publiken. Sundberg, som fick alternera med honom, tog rollen mera barnsligt och fick därigenom något lillgammalt öfver sig, när han i andra akten höll sina föreläsningar för generalen, men publiken tyckte äfven om honom. Fanny Hjortsberg var en högst intagande Elise och Almlöf en förträfflig general Morin. Hyckert gjorde allt hvad man kunde begära af Alfreds fadda älskarroll. Hessler, som alternerade med honom, var icke lika lycklig. Recettagaren utförde den löjlige sekreterarens roll i första akten, och hur mäkta populär han var den tiden visade sig tydligen genom den nästan stormande entusiasm, med hvilken han inropades efter spektaklets slut. Han framsade då följande öfversättning af verser, som en dansk skådespelare ursprungligen användt, och som nu väckte icke ringa uppmärksamhet och undran:

"Allt från min barndom konstens låga tände
sin eld uti mitt unga sinne opp;
vid scenen fäste jag mitt skönsta hopp,
för scenen blott jag lefde, rördes, kände.
Jag store män på banan för mig såg.
Om deras höjd jag icke kunde hinna,
jag ville söka med all flit och håg
i deras fjät en väg för mig att finna.