98
öfverraskad, men har en icke mindre behaglig surpris åt sin hustru. Han bevisar henne, att han aldrig spelat, att han icke depenserat någonting på andra damer, och att allt detta endast varit ett försök att pröfva sin hustrus ömhet och förmåga att bära motgången. Den som blef angenämast öfverrraskad var publiken — ty därmed blef det ändtligen slut på stycket, som släpat sig dit så långsamt som möjligt med odrägligt långa mellanakter. Herr Habicht i skepnad af en engelsk lord bröt, så att man svårligen kunde fatta, hvad han hade att meddela, under det att de öfriga utlänningarna, tyskar, fransmän och italienare märkvärdigt nog icke bröto på något tungomål alls. Redan första kvällen var det icke mer än halft hus, och då bruttorecetten tredje gången icke blef större än ett par hundra riksdaler, försvann stycket från spellistan. »O teaterdirektion! Oefterrättliga teaterdirektion!!» utbrister Allehanda.
I början af följande månad hade herr Backman lyckats träffa på en fransk motsvarighet till den tyska rosenbuketten, enaktskomedien »Hvarföre?» Den handlar om två äkta par, som bo i samma hus. Det ena utgöres af en ung, elegant man (Hyckert) med en liflig, behagsjuk och kapriciös fru (E. Högquist), det andra af en föga älskvärd man (Svensson) med en god, söt, foglig och fromsint hustru, i allt fogande sig efter sin mans vilja (Ch. Almlöf). Det befinnes emellertid, att den senare bedrar sin äkta man, hvarom ett bref från en viss grefve, instucket i en modejournal, bär klart vittnesbörd. Den lilla pjäsen gaf damerna tillfälle att visa sig i fyra olika toaletter, under det att i »Rosenbuketten» de bägge
