hufvudpersonerna uppträdde i icke mindre än fem olika kostymer. En lycka för teaterdirektionen var, att den i Emilie Högquist ägde en artist, hvars vackra utseende och ståtliga figur samt den smak och elegans hon alltid utvecklade i sina dräkter gjorde henne företrädesvis lämplig för dylika toalettroller, och om äfven den estetiska njutning stycket skänkte befanns tämligen minimal, kunde man likväl, då hon hade en roll däri, alltid vara säker om ögonfägnaden af en lefvande modejournal, lika tillförlitlig som den tryckta och vida intressantare att beskåda. — Efter ridåfallet hördes flera rätt starka hvisslingar.
Oskarsdagen var konsert på slottet, där Jenny Lind, Johanna von Schoultz och Kellerman uppträdde jämte direktör Addner, som lät höra sitt tjusande klarinettspel. — På grund af Sällströms sorgliga omständigheter kommo hans kamrater öfverens om att till hans förmån på Stora börssalen 17 december ge en soaré, som anordnades af Jenny Lind och Matilda Gelhaar. Den förra sjöng en aria ur »Tankred», den senare en aria ur »Lucie» och bägge duetten ur »Norma». Vidare utfördes Beethovens septett, Karl Bock spelade flöjt och Randel fiol; dessutom utförde E. Högquist och Stjernström i kostym en scen ur Fritiofs saga: »Afskedet», hvilken blef Sällströms sista hälsning till publiken, ty han dog ett par timmar senare. — Till följe af Günthers långvariga opasslighet blef Lindström anmodad att sjunga Masaniello 14 december. Kvällen förut fick han en anonym biljett, som uppmanade honom att med anledning af sin höga ålder afhålla sig från scenen. Den känslige Lindström ämnade sända återbud, men
