Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

i henne en flicka från Pradon, i vilken han förälskat sig. Han upptäcker sig och råder henne att afstå från Juans hand, om hon vill att han skall lefva. Quexada får i uppdrag att meddela Juan, det deras förening är bruten. Men denne intränger honom till trots hos Florinda. Filip befaller då Quexada att instänga Juan i ett kloster. Men i det kungliga reskriptet står ej hvilket kloster, och han väljer då — S:t Just. I följande akt skildras ypperligt klostret med sina munkars inbördes afund, spioneri och intriger. Exkejsaren är brodern Arsena och åt hans vård överlämnas den unge novisen, som är bragt till förtviflan. Karl V igenkänner sin son och ger honom det svärd, som han vid Pavia tog från Frans I, och skickar bort honom, utan att dock röja sig för honom. Detaljerna af de diplomatiska finter den kejserlige munken spelar för att utverka Juans befrielse utmärka sig genom den finaste och mest upphöjda komik. — Då don Juan flyr från klostret, beger han sig till doña Florinda, där vi återfinna honom i fjärde akten. Filip har gifvit sig sken af att beskydda henne och kommer nu för att få sin lön. Man afvisar honom med förakt och fasa, men han blir allt djärfvare. »Ni skall ropa förgäfves. Ingen kan komma till er hjälp.» — »Man skall komma, Sire. Jag svär det, man skall komma!» utropar hon. — Mer och mer uppeldad tar Filip henne i sina armar. Då återstår henne blott en utväg: »Jag är judinna!» Filip, träffad af detta i hans fanatiska öra gräsligt ljudande ord, stelnar af fasa. Don Juan störtar in, utmanar Filip och höjer armen för att slå honom med flata klingan, då Florinda utropar »Det är kungen!»