138
tvenne manliga följeslagare, José och Mariano Camprubi, utförde hon åtskilliga spanska nationaldanser med ett lif, en ledighet, en eld och en abandon, hvarvid vi sannerligen icke voro vana. Också var salongen fullsatt af en entusiasmerad publik alla de gånger hon uppträdde.
Spanska danskonstnärer, hvilka uppträdt med sina nationaldanser under operamaskeraderna i Paris, hade visat fransmännen, hur långt man kunde drifva det lättfärdiga öfverdådet i dessa danser. I synnerhet den sköna Dolores Serral hade kring midten af 1830-talet gjort dem nyfikna på detta nöje. I den dåtida parispressen får man en föreställning om hennes konst. De spanska dansösernas sätt att kostymera sig var mycket fördelaktigare än de franska, som syntes ha försvurit sig åt det hvita musslinet sedan Taglionis dagar. Paljetter, som de förra rikligt använde, äro af en präktig verkan. De suga till sig ljusskenet och glittra för ögat, men tycktes på den tiden i Paris begagnats endast af gatans konstmakare. Men det en dansös behöfver, eller åtminstone då behöfde (ty nu för tiden dansa de helst utan någonting på sig), är just plymer, glitter, blommor, silfver- och guldbroderier. I oktober 1837 beskrifves, hur ett par af de förnämsta dansöserna i Paris uppträdde på Operan vid en repris af »den Stumma». »Aftonens stora succé», heter det, »var damerna Duponts och Noblets spanska dans. Man väntade deras inträde med otålighet; ändtligen kommo de, klädda i hvit sidenjacka, inväfd och paljetterad med silfver, en ros i håret, som var prydt med den stora spanska kammen, alldeles som Dolores
