156
oskulden att rodna, om de icke räddades af ett sätt att uttrycka dem, som Voltaire själf skulle ha applåderat. — Man motsåg här med största spänning uppförandet af detta stycke, som haft en lysande framgång i Paris, där man till punkt och pricka kände till denne fransyske don Juans äfventyr. För vår publik var han däremot så litet bekant, att man förblandade honom med kardinalen. Lyckligtvis är pjäsen i och för sig som intrigstycke underhållande. Händelserna äro skickligt hopfogade, uppmärksamheten hålles i fortfarande spänning, och de unga älskande, ofördärfvade midt i tidens sedeslöshet, tillvunno sig det varmaste deltagande. Hvad utförandet beträffar, togs priset ovillkorligen af Ch. Erikson, hvilken förlänade markisinnans föga tacksamma parti all den grace, den otvungna ledighet i alla rörelser, som var henne så egen, och dylika salongsroller tycktes liksom enkom skapade för henne. Fanny Hjortsberg röjde någon ojämnhet i titelrollen, men hade flera oändligt lyckade ögonblick, där hon obestridligen förtjänade de lifliga bifallsyttringar hon af publiken erhöll. Dahlqvist utmärkte sig genom en värdig, ehuru något stel hållning, men hade kunnat vara mera varm och själfull i rollen. Almlöf hade som Richelieu återigen öfvertagit en roll, som ej låg inom hans fack, och blef strängt klandrad därför. Så säger Allehanda: »Vi beklaga det snarare än det förundrar oss, ty det är ett gammalt rön, som inträffat med långt utmärktare personer än herr Almlöf, att de tro sig företrädesvis skapade just för det de minst äro det. Så har hr A. nu en gång fått i sitt hufvud, att han är en kavaljer, och