abandon. Han hade en mycket tydlig diktion och ett lyckligt sätt att hastigt maskera om sig och utöfvade en muntrande verkan på den alldeles fyllda salongen, som visade sin belåtenhet genom talrika bifallsyttringar. Som »die Falsche m:me Catalani in Krähwinkel», Bäuerles hos oss bekanta burlesk, hvilken Kirchner själf arrangerat åt sig för utlandet, liksom han gjort med »Profrollerna», åstadkom han ett än fördelaktigare intryck och hälsades med bravorop. De biträdande svenska artisterna E. Högquist, Stjernström, Habicht och Svensson voro förträffliga och talade en briljant tyska. Stycket kunde ges tre gånger. Hans sista uppträdande ägde rum 10 maj, då Körners enaktslustspel på vers »die Braut» gafs med Kirchner som den äldre grefven och Stjernström som sonen, samt ett musikaliskt intermezzo »der Wiener und die Wienerin» af K. v. Holtei. Fadern spelades af Habicht och sonen, »im Nationalcostume eines Wiener-Stubenmädchen», af Kirchner, som däri lyckades förträffligt och tillvann sig lifligt bifall. Representationen, som utfylldes af »Man kan hvad man vill», afslutades med en afskedssång på svenska språket af Kirchner, hvilket skedde med en renhet i uttalet som förvånade, och han förstod att åt refrängen »Ständigt i förvar jag äger minnet af den svenska jord» ge ett uttryck, som på det högsta slog an på åhörarna. Också blef han efter spektaklets slut af den fulltaliga publiken framkallad och uppriktigt applåderad, och 15 maj gafs »på allmän begäran» samma program om igen för mycket godt hus.
Sevelin fick Stockholmspubliken nöjet återse 20
