Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/179

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
173

dåtida teatern, och hennes silfverservis i tredje akten satte kronan på verket. Ch. Erikson var alldeles förträfflig som Césarine, liksom E. Högquist i Zoés roll, men Ch. Almlöf tycks ha spelat Agathe med för mycket abandon, och Svensson hade som Montlucar för litet nobless. Däremot var L. Kinmanson rätt bra som den gamle pären.

Olof Strandbergs sköna stämma tog sig förträffligt ut i »Schweiziska familjen», där han såsom Jakob Friburg 31 mars hade sin andra debutroll (se del III sid. 138). Söderbergs sång och spel som förvaltarens brorson Paul voro mycket lyckade och förtjänade väl det bifall han skördade. Däremot förvånade man sig öfver att vederbörande läto fru Bock och hr Deland förfuska Richard Bolls och hans hustrus sångnummer, då de hade Elise Frösslind och L. Kinmanson till sitt förfogande. — Till förpjäs gafs »Ondsinta hustrun», där Ch. Almlöf var alldeles för söt för att kunna vara ondsint. Weigls nätta operett återkom blott en gång till på repertoaren 17 maj, men då endast med de två sista akterna.

Palmsöndagen 4 april repriserades »Trollflöjten» ganska tillfredsställande till förmån för hofkapellets pensionskassa. Jenny Lind återgaf Pamina lika flärdfritt och sant musikaliskt som alltid, och Günther hade knappt varit vid bättre röst än den kvällen. Tärnornas partier voro däremot högst olyckligt besatta af några körsångerskor. Hofkapellet spelade de härliga uvertyrerna till »Vattendragaren» och »Iphigenie», emellan hvilka M. Gelhaar sjöng en aria, och konsertmästaren Randel spelade en violinkonsert af Viotti. — Inför en fulltalig och