176
Katarina af Hedvig Djurström, hvilka båda ledo af en uppskrufvad patos, som Stockholmsscenerna lyckligtvis redan då betydligt mildrat. De talade icke, de höllo tal; och det var nära, att åhörarna icke kunnat hålla sig från att skratta vid de mest tragiska ställena. Den sistnämnda visade, hur de bästa anlag kunna lida skeppsbrott mot ett till manér hårdnadt patos. Hon hade ett fördelaktigt utseende och vacker plastik, men kunde ej uttala det mest hvardagliga ord utan en svassande deklamation, som blef ytterst pinsam. Äfven hennes man deklamerade och gestikulerade på ett högst bombastiskt sätt. — För att icke förstöra sitt rykte råddes Djurström att icke spela sina stora tragedier, utan endast mindre stycken. Den tionde och sista föreställningen gafs 17 maj, då Töpfers fyraaktslustspel »Frieri efter föreskrift» uppfördes. Det är den bästa af hans komedier och håller skrattmusklerna i rörelse från början till slut. Både fru Blomqvist samt hrr Hedin och Jean Högqvist utförde ganska berömvärdt sina roller, väl maskerade och kostymerade, och inropades af den fullsatta salongen. Därefter framträdde direktören och tolkade sin erkänsla i några nätta verser. Samma höst afled han helt plötsligt genom en olyckshändelse, hvarpå truppen upplöstes.
Karl II, konung af Spanien och de båda Indierna, var enligt historien en stor stackare, men den som såg honom framställd af Emilie Högquist i Ancelots tvåaktsvådevill »Man kan hvad man vill», som f. f. g. gafs 3 maj, hade säkert velat ge sig hin på, att en mer intagande regent aldrig suttit på Spaniens tron. Han var en riktig vildbasare, som endast tänkte på
