178
Gomez sväfvar genom att lämna sin post endast för att få se henne. Faran är öfverhängande, ty markisen har fattat misstankar, och om våghalsen ertappas, blir han ögonblickligen arkebuserad. Lyckligtvis träffar Gomez på konungen, som låter förvara honom i sitt eget kabinett för att ha honom i säkerhet, utnämner honom till hertig och hofmarskalk och ger honom hertiginnans hand, sedan hon förklarat sitt giftermål med markisen upphäfdt. Någon tids- eller lokalfärg kan man icke spåra i stycket, ty händelserna, som äro förlagda till 1600-talet, ha en ytterst modern anstrykning, och där finnes ingenting spanskt utom namnen och kostymerna, allt det öfriga är så fransyskt som möjligt, men det är muntert och underhållande, fullt af lif och rörelse, och med E. Högquist såsom Karl II blef stycket en kassapjäs. Hon var förtjusande i sin praktfulla spanska dräkt med denna blandning af ädelhet och skalkaktighet i hållningen, som hon visste att förläna sin intagande personlighet. Äfven de medspelande fyllde förtjänstfullt sina roller, hvilka denna gång råkat bli fördelade med mera urskiljning än vanligt. Huset var visserligen ej besatt mer än till två tredjedelar, men de närvarande visade genom talrika och lifliga bifallsyttringar sin belåtenhet, och Emilie Högquist inropades och applåderades med entusiasm.
Den följande veckan tillhörde familjen Berwald. Tisdagen 4 maj gaf kapellmästaren en konsert, som dock ej lyckades samla mer än halft hus, oaktadt den var väl arrangerad. Den inleddes med Kuhlaus älskliga uvertyr till »Lulu», hvarefter Berwald själf spelade en af Rodes violinkonserter. Hans hustru och
