tjänstgöra vid teatern, och blott en liten del däraf var uppförd på hofvets enskilda stat. Så fortgick det ända till 1818, då regeringen f. f. g. af ständerna begärde ett årligt anslag för teatern. Oaktadt den medgörlighet, som nämnda riksdags ständer i allmänhet visade för alla styrelsens fordringar, afslogo de likväl denna begäran. Som emellertid teatern för det året fortfarit i hopp om ständernas bidrag, lämnade de för denna gång den önskade summan 30,500, men med det uttryckliga villkor och förbehåll, att staten härigenom för all framtid fritages från all vidare förbindelse eller utgift för teaterns behof än de från längre tid tillbaka därtill bestådda 4,500 rdr samt 1,400 rdr för 200 famnar ved, som till dramatiska spektaklets underhållande finnas uppförda på stat; äfvensom riksens ständer i afseende på nämnda årliga bidrag framförde sin önskan, 'att teatern måtte organiseras med den inskränkning i kostnaderna, som utan ändamålets förfelande finnes möjlig och af tillgångarnas otillräcklighet i jämförelse med andra länders tillgångar påkallad.'
Man ser häraf, att ständerna, långt ifrån att åtaga sig någon förbindelse för teaterns underhåll, tvärtom på det bestämdaste afsagt sig hvarje sådan och t. o. m., i anseende till det lilla årliga bidrag de lämnade, fordrat en ändamålsenlig förvaltning. Detta beslut ha de aldrig frångått, aldrig modifierat. Då riksmarskalken grefve von Essen vid 1823 års riksdag tillkännagaf, att konungens hofhållning lämnade en årlig brist af ungefär 100,000 rdr, hvaribland det understöd teatern medtog utgjorde den betydligaste posten, vidtogs af ständerna, hellre än att inblanda
