198
sig i teaterns finanser, den utvägen att öka konungens apanage med de begärda 100,000 rdr, dem han ägde disponera efter godtfinnande likasom sitt öfriga anslag, och deras beslut af 1818, att staten skulle för alltid fritagas från all förbindelse och utgift för teaterns behof, kvarstår således orubbadt med samma kraft och verkan som hvarje annat deras beslut.
Hvarpå grundar sig då regeringens fordran, att ständerna nu skulle frånträda denna förklaring? Måhända på den gamla häfden af ett mångårigt innehafvande och af orden i det ofvannämnda beslutet, hvari talas om de för längre tid tillbaka därtill bestådda 4,500 rdr jämte ved till dramatiska spektaklets underhållande. Nu bör det likväl anmärkas, att detta dramatiska spektakel egentligen upphörde redan år 1813, då det privata bolaget af regeringen upphäfdes och förenades med kungliga operan, och att det de facto upphörde 24 november 1825, då Dramatiska teatern nedbrann. Det skäl, som kunde tala för ett understöd åt denna teater, eller en ringare inkomst af dess representationer, försvann därigenom, emedan de alltsedan gifvits på operateatern, och långt ifrån att inbringa mindre än ett lyriskt spektakel till och med gifva 28 rdr mer än ett sådant, på grund af dess vida mindre omkostnader. När ständerna förutsatte, att en bättre förvaltning af teatern behöfdes och skulle ställa den i oberoende af alla bidrag utifrån, steg recetten för ett fullt hus endast till 748 rdr; nu är den uppdrifven till 50 % högre belopp, eller 1,143 rdr. Det behöfs således endast femton fulla hus för att ersätta denna brist, som skulle kunna uppkomma genom de indragna 6,000 rdr, och
