då man därtill vet, att recettens medeltal sedan 1818 ökats med ungefär 12 %, så synes ingen anledning vara för handen, att teatern skulle behöfva något understöd af hvem det vara må och framför allt ej kunna fordra det af staten, som formligen afsagt sig hvarje förbindelse därtill. — Om teatern sedan nämnda tid förökat sina utgifter, så skulle man kunna fråga: hvarför har sådant skett? Har hon en större personal? Nej, hon har den tvärtom mindre, särdeles i anseende till kör och balett. Har hon större artister, som kunna fordra bättre villkor? Nej, deras antal är inom teaterns alla särskilda stater vida inskränktare än för tjugu år sedan. Äro de materiella behofven dyrare? Nej, alla teaterns förnödenheter erhållas nu för vida lindrigare pris än fordom. De högre utgifterna måste således härröra från en försämrad hushållning. Dennas beskaffenhet kunde, vi upprepa det, på intet sätt röra någon annan än teaterns innehafvare och direktion, lika litet som man har att skaffa med huru andra af den kungliga hushållningens detaljer förvaltas. Men då formliga propositioner göras med yrkande af anslag för teatern, då man däri talar om direktionens ansträngningar och bemödanden för verkets upprätthållande, om det understöd däråt H. M:t konungen af egna medel gifvit, då man med ett ord från en alldeles enskild fråga, som den är, vill göra teatern till en statsangelägenhet, torde det vara i sin ordning att litet undersöka, huruvida en god hushållning verkligen varit rådande vid teatern, och huruvida den i estetiskt hänseende motsvarat de fordringar man skulle kunna göra sig på en af staten rikt doterad konstanstalt.
