sig dessutom i själfva de förhöjda inträdesprisen. Ehuru recetten för ett fullt hus, såsom vi förut nämnt, är mer än 50 % högre än för tjugu år sedan, har likväl hela inkomstbeloppet endast ökats med 12 eller 14 %, ehuru det är sannolikt, att med den ökade skådespelslystnaden och begäret efter förströelser hos publiken ett omvändt förhållande skulle ägt rum, ifall prisen bibehållits vid sitt forna belopp.
Teaterns estetiska ställning kunde ge anledning till en vidlyftig afhandling, men från hvilken vi här dispensera oss, förbehållande den måhända åt ett annat kapitel och stannande endast vid dess finansiella sida. Det återstår då att kasta en blick på själfva den nuvarande frågan: det förlorade statsanslaget som den k. skrifvelsen återfordrar. Hvarför bortgick det? Emedan adeln och prästeståndet ej ville antaga statsutskottets förslag, att vid anslagets fortfarande skulle fästas villkoret af monopoliets upphörande och frihet för enskilda teatrars anläggning i Stockholm, samt borgarståndet ej accedera till de båda ståndens beslut. Det berodde således egentligen på borgarståndets decision. Nu ligga sedan flera månader hos regeringen tvenne ansökningar om rättighet att i hufvudstaden stifta en teater. Hade dessa bifallits, skulle det kanske varit en möjlighet, att borgarståndet, när ändamålet vunnits, frångått sitt beslut till förmån för teatern, åtminstone hade något enda skäl därtill kunnat åberopas. De båda ansökningarna äro tvärtom intill denna stund oafgjorda. På hvad motiv grundar sig då fordran om anslagets återfående, och hvilket
