djupet af kommitténs lagstiftande förmåga. Det börjar med direktionen. Densamma säges bestå af en förste direktör, som i alla mål äger beslutanderätt, och tvenne andra, den ene för den ekonomiska och den andre för den artistiska förvaltningen. Händer det nu så, att någon af dessa senare af sjukdom eller annat laga förfall är hindrad, så inträder sekreteraren i hans befattning, hvilket vill säga, att han bör förstå både det ekonomiska och det artistiska, eller med andra ord: vara detsamma som förste direktören. Är åter denne hindrad eller dess tjänst vakant, så förvaltas hans ämbete af de båda andra direktörerna på det sättet, att, om olika meningar dem emellan yttras, gäller dens tanke, till hvars befattning ärendet hör, och om ingen reservation finnes nedlagd, anses bägge ha förenat sig om beslutet — ett stadgande som de hrr statsråd, hvilka sutto i kommittén, förmodligen lånt från regeringsformen och ganska vist tillämpat på teatern, dock med den skillnad att för den senares ämbetsmän ingen ansvarsskyldighet finnes föreskrifven, något som likväl tycks ha varit af vikt vid ett reglemente. Hvad som utgör gränslinjen för bådas befattning är visserligen uteglömt, ty de paragrafer, hvartill nyssnämnda stadgande hänvisar, omtala blott att direktören för ekonomiska förvaltningen ansvarar för medlens vård, för kontrollen öfver inkomst, utgift och materiel, samt att den för sceniska förvaltningen besörjer anordningen och regleringen af spektakler och konserter jämte uppsättningen af nya pjäser. Det hufvudsakligaste som tillhör förste direktören, hvars plats de skola fylla, är likväl teaterpersonalens
14 — Svenska teatern VIII
