njutning. Men icke en gång en sådan konsideration har man iakttagit! Det är endast fråga om teatern och dess fördel!
Men om man icke gjort något afseende på publiken, hvad har man då gjort på litteraturen? Se här: Direktionen, säges det, är skyldig att uppmuntra och skäligen belöna inhemska författares arbeten för scenen. Godt, men under hvad villkor? Jo, så vidt »teaterns intressen därmed kan förenas!» Således alltid endast teaterns intressen. Vidare heter det: »dock må ej ett svenskt original af mindre värde föredragas än en öfversättning, som större värde äger». Det vore verkligen en prisfråga att söka utreda hvad slags människoförnuft ligger i denna fras. Har då direktionen alltid till gemensam pröfning en öfversättning och ett original eller årligen en lika kvantitet af båda slagen? Eller om ett hjälpligt, t. o. m. ett godt original är inlämnadt, får det icke gifvas därför att direktionen äfven har i sin ägo en öfversättning af ett klassiskt utländskt stycke? Förmodligen har man velat säga, att en pjäs ej har anspråk på att gifvas endast därför att den är svenskt original, ifall den saknar andra erforderliga egenskaper, men konsten att på hjälplig svenska uttrycka en mening tycks för våra ämbetsmän numera höra till de utdöda konsterna. — Vi vilja icke ens framkasta frågan: hvilka äro de personer man vill göra till domare öfver litteraturens alster? ty den ligger inom personlighetens område och vore en ny pröfning af styrelsens val af ämbetsmän, vore ännu ett »infandum jubes renovare dolorem». Vi vilja endast hålla oss till reglementets ordalydelse. En tariff
