Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/220

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

214

bestämmer författares och öfversättares arfvode, om hvars billighet mycket kunde vara att säga, men hvilket här skulle föra oss alltför vida. Vi förbigå den således för att fästa oss vid ett par små tillägg i stadgarna. Det heter nämligen att, om en pjäs faller vid första representationen, så att den anses ej mer kunna gifvas, är författaren eller öfversättaren icke berättigad till något arfvode ens för denna representation. På hvem beror det då, om en pjäs faller? Är det på styckets inre beskaffenhet, så borde direktionen bättre än författaren, hvilken naturligtvis alltid har någon förkärlek för sitt foster, kunna bedöma detta, och är följaktligen ansvarig för det ett så dåligt stycke blifvit gifvet. Härrör fallet åter från ett oskickligt spel eller andra tillfälliga omständigheter, så är författaren ännu mera oskyldig däri och bör följaktligen icke lida därför. Men hvem bestämmer, att ett stycke verkligen fallit? Hos oss har, så vidt vi veta, aldrig en pjäs blifvit uthvisslad, såsom det sker på främmande teatrar, d. v. s. representationen afbruten genom åskådarnas tydligt förklarade missnöje, hvaremot det någon gång händt, att efter styckets slut ett eller annat missljud låtit höra sig från salongen. Det skulle således bero på en enda illviljare att förklara ett stycke för fallet. — Om författaren låter trycka sitt arbete förr än det blifvit gifvet, förlorar han all rätt till auktorsandelar därföre. Detta stadgande är — vi välja den allra lindrigaste term vi kunna erinra oss: oförskämdt och visar, att reglementets koncepist icke haft en aning om hvad teater och litteratur vill säga. Shaksperes arbeten ha varit tryckta ett par hundra år förrän