224
tills hon 1847 drog sig tillbaka från scenen och bosatte sig på sitt slott vid Comosjön. Vi kunna få en aning om hennes framträdande på scenen genom ett yttrande om henne 1837 af en fransk kritiker på tal om Fanny Elsslers dans: »Det är icke Taglionis luftiga och jungfruliga behag, det är någonting mera jordiskt, som lifligare tilltalar sinnena. M:lle Taglioni är en kristen dansös, om man kan använda ett dylikt uttryck om en konst, som är bannlyst af den katolska kyrkan; hon fladdrar som ett andeväsen midt bland genomskinliga moln af hvitt musslin, hvarmed hon älskar att omge sig; hon liknar en lycklig själ, som med spetsen af sin rosafärgade fot knappast vidrör himmelska blomstänglar. Fanny Elssler är däremot en helt och hållet hednisk dansös; hon påminner om Terpsichore själf med sin tamburin och sin korta tunika, uppskörtad med gyllene spännen; då hon djärft böjer veka lifvet och kastar tillbaka sina vällustfyllda armar, tror man sig se en af de vackra figurer från Herculaneum eller Pompeji, som afteckna sig i hvitt mot en svart bakgrund och beledsaga sina steg med klingande bjällror. Man erinrar sig ofrivilligt Virgilius' vers:
Crispum sub crotalo docto movere latus.
Den syriska slafvinnan, som han tyckte så mycket om att se dansa under det lilla värdshusets vinlöfsrankor, borde haft mycken likhet med Fanny Elssler.» — I Balzacs noveller är Taglioni ofta omnämnd, och Thackeray säger i »The Newcomes», att »the young men of that epoch will never see anything so graceful as Taglioni in la Sylphide». — Från
