Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/239

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
233

denna dans; och den spanska »la Gitana», där blick och gestalt förrådde kastilianskans eld, halft beslöjad af en kvinnlig blygsamhet, hvilken blott förhöjde de retande behagen. Den senare måste hon dansa da capo. Hänryckningen var gränslös, bravoropen voro stormande och enhälliga, och från alla håll regnade blommor. Från teatervinden nedkastades massor af färgskiftande georginer, så att hela teatergolfvet däraf betäcktes. Flera gånger under spektaklet och två gånger efter slutet blef hon inropad. — Det lyckliga motiv Taglioni funnit uti »le Lac des fées» att åskådliggöra ögonblickliga karaktärsförvandlingar, hvilka endast genom mimiken kunna uttryckas, återfann man i »Sylfiden», men på ett ännu snillrikare sätt utfördt. Så länge sylfiden kringsväfvar den slumrande älskaren, och äfven sedan hon med en luftig kyss väckt honom och ständigt undandrager sig hvarje beröring, under det hon lockar honom att följa efter henne, beundrade man ännu ensamt lättheten och behaget hos denna luftens dotter, som ingen förmår fjättra, och hvars vingar alltid darra till flykt mot skyn. Men det förekom en scen mellan sylfiden, älskaren och fästmön, där sylfiden är osynlig för den sistnämnda och för det kringstående bondfolket, för alla utom för fästmannen. Åskådarna uppfattade genast denna idé och hänrycktes af det sätt, hvarpå den utfördes. Sylfiden kringsväfvade fästmannen och sin jordiska rival, åtskilde dem såsom ett luftigt väsen, som flög emellan dem, uppfångade den blick, den handtryckning, den kyss, som den unga skottländskan trodde sig mottaga, och som gäckande försvann, hon visste ej huru. Och därtill