240
och Julia Widerberg likaledes f. f. g. i Annas. Den förras röst ägde renhet och klang, hon intonerade säkert, och föredraget vittnade om stora anlag och en god skola.Anm Julia Widerberg tycktes helt och hållet skapad för scenen, där hon föreföll att redan vara hemmastadd. Hon hade en naivitet och ett lif i spelet, som ofta till illusion återkallade det angenäma minnet af hennes mor (se porträtt del IV sid. 232). Hennes röst var behaglig och böjlig, ehuru icke af den styrka och det omfång som Elma Ströms, och arian i tredje akten utförde hon väl både i musikaliskt och dramatiskt hänseende. Strandberg var vid röst, och hans okonstlade föredrag gaf icke anledning till någon annan anmärkning, än att det måhända tycktes vara alltför okonstladt. Pfeiffers Kasper var det bästa han gjort, ehuru rösten var alldeles för svag. Operan hade fått en ny vargklyfta, där fonden var med artistisk skicklighet behandlad, och »vilda jakten» gjorde god effekt uppe i skyn. Den nya ugglan var visserligen hemsk att skåda, men de gamla anordningarna åstadkommo nästan bättre det fantastiska intryck som åsyftas. En afgjord försämring var att man gifvit Samiel en eldröd kostym i stället för den forna svarta. En skogsande söker nog likna skogens öfriga inbyggare, och först i underjorden kan man antaga, att han smyckar sig i den helvetiska färgen. Debutanterna mottogos väl af publiken, applåderades flera gånger och inropades efter spektaklets slut. — Dagen därpå gafs en repris af »Wallensteins död» till förmån för Georg Dahlqvist, som f. f. g. utförde Friedland, hvilken han förlänade en ståtlig figur och en furstlig
