hållning. »Det var stunder, säger Aftonbladet, då man glömde, att det var ett skådespel och icke verklighet, t. ex. i fjärde akten, där han gjorde den obetydliga scenen med Tekla till en af styckets glanspunkter.» Stjernström var alldeles förträfflig som Max. Ännu på 1870-talet hörde jag gamla teaterhabituer sjunga hans lof i de mest entusiastiska ordalag. E. Högquist var fortfarande en intagande Tekla, som hon framställde med natur, känsla och sanning. Det var, som vi minnas, med anledning af Teklas försvinnande ur skådespelet en författarens landsmaninna skref till honom och frågade, hvad som blef af henne, hvarpå skalden svarade med en dikt: »Thekla. Ein Geisterstimme», hvars första rader lyda:
»Wo ich sei und wo mich hin gewendet,
als mein flücht'ger Schatten dir entschwebt?
Hab' ich nicht beschlossen und geendet,
hab' ich nicht geliebet und gelebt?»
»Alphyddan» repriserades 13 oktober och skänkte publiken nöjet att återse F. Hjortsberg på scenen, där hon nästan aldrig fick visa sig den tiden. Strandberg sjöng Daniels parti på ett utmärkt sätt, men spelet lämnade mycket öfrigt att önska. Dannström som Max rörde sig däremot med en öfvad skådespelares lätthet och sjöng sitt parti högst förtjänstfullt. — Hade recetterna under Taglionis gästspel hvarje kväll stigit ända till 2,216 rdr 24 sk. bko, sjönko de i stället efter hennes afresa till några hundra rdr och hotade med teaterns sotdöd. Reprisen af »Siri Brahe» med »Löjliga mötena» till efterpjäs gaf 247 rdr
16 — Svenska teatern VIII
