244
de svåra variationerna däraf exekverade med en säkerhet, finhet och delikatess, som väl förtjänte det lifliga bifallet. Hans nya cavatina för tenorröst, sjungen med Günthers rena, musikaliska uppfattning, slog likaledes mycket an på åhörarna. Dessutom utfördes en ny uvertyr för stor orkester, som han komponerat, hvarjämte han utom af Günther biträddes af Strandberg, Dannström, V. Fundin och tenorbasunisten Ferdinand Kördel, hvilken tillvann sig stormande applåder och sedermera anställdes i hofkapellet. Han drog ur sin tenorbasun toner af den mjukaste och renaste sång, och utförde skalor och löpningar med en böjlighet, som man knappast skulle anse möjlig att ernå på detta instrument.
Lars Kinmansons recett 22 november inleddes med en bagatell i en akt »Herr Chapolard». Utom »Bror och syster», som af brist på åskådare icke kunde ges mer än fyra gånger, var detta skräp det enda nya stycke den K. teaterns styrelse erbjudit publiken under dåvarande säsong. Kinmanson fick emellertid tillfälle att däri skapa en förträfflig värdshusvärd, liksom han sedan var en ypperlig smed och korist i den glada operetten »Postiljonen från Lonjumeau», som repriserades till efterpjäs. Strandbergs friska och sköna stämma tog sig väl ut i titelpartiet, och han applåderades lifligt, särdeles efter serenaden i andra akten. Postiljonvisan sjöng han däremot för släpigt. Ch. Almlöf var nu som förr den allra täckaste Madeleine och spelade rollen ypperligt. Äfven sångpartiet utförde hon ganska skickligt, oaktadt hon egentligen icke var någon sångerska.
