Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
249

under hvilka han förvärfvade ryktet att vara en af sin tids mest betydande pianister. På konserten i Börssalen blef publiken lifligt intagen af hans spel, och han hyllades med största entusiasm efter hvarje nummer. Karaktären af hans konst var fullkomligt modern och gaf ett tydligt begrepp om, till hvilken otrolig höjd konstskickligheten på fortepiano redan den tiden hunnit. Willmers blef i detta fall af kännare jämförd med själfve Liszt. I synnerhet var hans färdighet i venstra handen alldeles beundransvärd. För att tydliggöra detta hade han komponerat ett solo för venster hand, »Serenata erotica» (Chanson d'un trubadour), som emellertid tycktes föga anslå publiken, hvilken så mycket mer jublade åt hans variationer öfver »Puritanerna» och Prumes »Mélancolie». Detta sista nummer jämte »Serenata» upprepade han på konserten å K. teatern 14 dec. med nästan än mera glänsande färdighet och verv. Så kort före jul och med 50 procent förhöjda pris kunde han vara stolt öfver att få salongen fylld till två tredjedelar med en öfverförtjust publik, som öfverhöljde honom med applåder och inropade honom.

Dagen därefter uppträdde inför nästan fullsatt salong Elma Ström i Lucies svåra och ansträngande parti, den tredje af Jenny Linds roller inom tre månader. Ett säkert öra, en musikalisk uppfattning och en vacker röst visade hon äfven här och hälsades af publiken flera gånger under representationen med det lifligaste bifall samt framropades efter tredje akten. Orvar Odd fann emellertid för godt att alldeles nedsabla den unga debutanten i en artikel i Aftonbladet och påstod t. o. m. att hon sjungit