således kunde snarare anses såsom ett undantag från förbudet än något annat, efter hvad Aftonbladet anmärker.
Kort efter det ofvanstående synts i pressen, innehöll Aftonbladet följande artikel, som inleddes med ett motto så lydande: »Det ä' mina hästar för vagnen, och min hösäck ska' ligga bakpå! Ta mej fan ska' han inte så! sa en bonde, som vid kungsskjutsen bundit sin hösäck bakpå en af de kungliga vagnarna. Alla betjäningens föreställningar voro fruktlösa; själfva en nedlåtande kammarherres uppmaningar uträttade ingenting. Då kom länsmannen, gaf den envise ett par örfilar och ropade: Vill du strax ta bort säcken, din svinhund! — Ja, det tror ja, svarade bonden, när länsman så där talar förnuft me' mej, då ger ja' mej på stund!» (Gammal historia.)
»Så är då den stora statsfrågan ändtligen afgjord och teaterns frihet erkänd! Denna fråga, som sysselsatt tre riksdagar, som tidningarna i så många år ventilerat, för hvars undvikande man arbetat mer än för tio representationsförslag och lika många civil- och kriminallagar. För dem har man, så vidt det är bekant, icke lagt tu strån i kors; för att undvika teaterns frihet däremot, d. v. s. för att i det längsta upprätthålla den kungliga teatern har statsrådet sammanträdt i flera kommittéer, tjocka betänkanden ha utarbetats, herr riksmarskalken och andra högt uppsatta dignitärer ha inlåtit sig i vidlyftiga underhandlingar och öfverläggningar; man har gjort
